Men Mia!

Ett helt (o)vanligt träningspass

Efter 10 minuter:
Mia: Oh mitt hjärta slår helt oregelbundet. Kan vi stanna och stretcha lite?
Ola: Okej.
Mia: Känn här!
Ola: Du har ju knappt någon puls överhuvudtaget.
Mia: Nej, men det slår oregelbundet. Känn!
Ola: Ja kanske.
Mia: Men du kan ju inte stå med handen så där. Det ser ut som om du tar mig på brösten.

Efter 30 minuter:
Mia: 100 spänn på att jag kommer att spy inatt. Jag kommer att få vinterkräksjukan igen!
Ola: Mmm
Mia: Det känns inte alls bra det här. Jag håller definitivt på att bli sjuk!
Ola: Mmm

Efter 40 minuter:
Mia faller dramatiskt ner i sittande position på den kalla asfalten.
Ola: Men du kan ju inte sitta där. Du blir ju kall.
Mia: Hjärtat hoppar ur bröstet på mig. Det slår helt galet. Inte så fort, men oregelbundet som sagt.
Ola: Håller du på att få en hjärtinfarkt nu också?
Mia: Näe. Det tror jag inte. Men det är inte helt omöjligt med tanke på all stress den senaste tiden. Jag har kanske lite ont i armen. Det sticker.
Ola: Jaja. Kan vi jogga hem nu?
Mia: Morr. (Jag håller på att dö här!)

Jag fattar inte vad det är som händer ibland. På 45 minuter lyckades jag både få hjärtproblem och vinterkräksjukan. När jag är mitt i det där tar jag mig själv på fullaste allvar och tror verkligen på mitt eget gnäll. Mia Hellström förvandlas till den ynkligaste människan, som det är absolut mest synd om i hela världen.

Nån som kan förklara detta gnäll-syndrom? Och kan någon berätta för mig var jag har lagt min wonder-woman-gen? Jag saknar henne…

Ola och Mia. Mia är glad.