Men Mia!

Jag har kommit hem till Hälsingelandet - igen! Det var inte riktigt meningen, men det fanns en ledig plats i en bil från Sälen och jag var inte sen att haka på. Min hjärteskatt, katten Molle 19 år, somnade in förra veckan. Samtidigt som jag sprang på fjället i Sälen och kanske genomförde mitt mest krävande lopp någonsin, slog de vackra kattögonen igen för gott. Nu ligger han begravd på källarbacken - platsen där han spenderat otaliga timmar av sitt liv.

Jag ska skriva mer om vad jag gjort den senaste veckan vid ett senare tillfälle. Eller snarare ska jag reflektera över den kommers och de affärsmöjligheter ett O-Ringen innebär. Att vara sponsor till Sveriges största idrottsäventyr innebär klirr i kassan. Att dagligen exponeras inför 30 000 människor är guld värt för såväl glassföretag och försäkringsbolag som sportdryck och sporthandlare. Jag hade affärsglasögonen på och funderade då och då på hur man skulle kunna utveckla arrangemanget ytterligare - säkra ekonomin och närma sig Vasaloppet som är giganten i Sverige bland sportarrangemang. Samarbetet mellan Vasaloppet och O-Ringen finns redan - deltagarna är väldigt lika. Det är allt från toppskikt till envetna motionärer.

Ja, som sagt. Mer om det sen. Nu ska jag sola.

Igår sprang jag ett lopp och lade åtta kilometer hälsingsk landsbygd bakom mig. Vädret var mysigt - det hade regnat lite innan, men precis till startögonblicket visade solen sitt vackra ansikte. Mitt mål var att ta mig runt under 40 minuter eftersom jag både var trött, stel och för närvarande känner mig som en välkokt semesterpotatis med mycket dill. Det får bära eller brista, var det sista jag tänkte när startskottet ljöd mellan hälsingebergen och studsade tillbaka till grusvägen där jag och drygt 100 andra stod och trampade.

Och jag sprang. Det var knappast behagligt. Jag mådde illa, hade ont i ena knät och var stel i axlarna.

Loppet går på grusväg och stig - man slipper med andra ord tradiga asfaltmiljöer, tutande bilar och öldrickande supporters längs vägen. Istället bjuder Trogstaloppet på böljade åkrar, skog, hälsingegårdar och hagar med betande kor och hästar. Mycket gemytligt och trevligt med andra ord. Men jag mådde trots denna sjudande grönska inte alls bra. Jag ville bara komma i mål och äta utlovade bullar och dricka hemkokad saft.

Den sista kilometern på banan kallar jag numera för “dödens kilometer”. En slingrande, seg uppförsbacke och rullgrus är knappast vad man behöver när längtan efter saft och bullar tagit överhanden. Men jag bet ihop.

Väl i mål hade jag inte den minsta koll på min tid. Eftersom jag inte längre tränar med klocka utan bara springer på lite då och då är det mycket svårt att uppskatta hur man ligger till.

Resultat: 35:40 

Klart godkänt av en tös i vilande form. Idag känner jag mig nästan lite halvt vältränad. Och jag fick en 100-lapp av pappa för att jag varit så duktig

Drivkraften. Ja den är nog densamma vare sig det gäller att springa ett lopp eller skriva en bok. Jag slåss alltid mot tighta tidsmarginaler. Mina krav på mig själv är oändligt höga även om jag inte erkänner det. Omvärlden förväntar sig att jag ska klara utmaningen galant. Jag kan springa tills jag kräks och jag kan skriva tills fingrarna domnar.

Det är svårt att inte ge lite mer än vad som behövs. Allt går alltid att göra bättre. Ikväll blir det backintervaller med efterföljade fredagsmys.

Det är inte särskilt svårt att sysselsätta sig i den hälsingska idyllen. Delar med mig
av mitt semestermys som om några dagar kommer att ersättas av storslagna
orienteringstävlingar i Sälen. Det är dags för O-Ringen 2008 - som utlovar tävlingar
som världens orienterare aldrig tidigare upplevt. Spännande… Det blir fem dagars
enveten kamp mot klocka, vänner, naturen och fjället.

Jag minns hur nervöst, men ändock extremt roligt det var. Sommaren 2006 var jag bitr. marknadschef och tillf. presschef för O-Ringen Hälsingland. Det är många bitar som ska, eller snarare MÅSTE, falla på plats. Mer än 1 000  ideella arbetsmyror slår sina huvuden och krafter ihop och skapar ett arrangemang som samlar över 20 000 människor. Det byggs upp en helt ny stad som innefattar massor med logistik, finurlighet och framförallt - mod! För visst är det modigt av ett landskap/region att våga arrangera något liknande som dessutom bärs upp av nästan uteslutande ideella krafter? Det handlar om att skapa en vi-känsla - ett gemensamt mål och en uppfattning om den tillväxtfaktor som denna typ av arrangemang är. De ideella krafterna hämtas nästan uteslutande från regionens orienteringsklubbar, men det räcker inte.. Kommuner, företag (och tillika sponsorer), markägare, press och regionens invånare måste vara med på båten och det flera år i förväg. Annars kan arrangemanget falla platt.

Toaletter, matvarubutik, orienteringsbanor för alla åldrar och klasser, nöjda sponsorer, en fungerande presservice, boende för över 20 000 personer, informationsflöden, prisutdelningar, kringarrangemang, mattält, sportförsäljning, turism och så vidare…

För den som aldrig varit på O-Ringen är det nog väldigt svårt att förstå. Jag greppar det knappt själv trots att jag är en inbiten och i allra högsta grad insyltad idiot.

Jag längtar tillbaka till den där utmaningen. Hoppas jag snart får vara med och arrangera något liknande igen. Nästa gång satsar jag dock på posten som generalsekreterare eller chef utan bitr. eller tillf. Det var då.. I år har jag åtminstone den mycket viktiga presslegitimationen i min ägor. Kanske blir det ett och annat semesteravbrott om skrivklådan faller på.

Ikväll ska jag springa ett lopp bara för sakens skull - 8 kilometer ska jag lägga bakom mig. Vi får se hur det går.

Det här ÄR semester:
    

Ikväll sitter jag på världens vackraste altan och äter grillat tillsammans med min familj.

Sen kanske jag lägger mig i hammocken en liten stund och stirrar upp i det underbara blå.

Men först väntar en drygt sex timmar lång tågresa hem till det ljuvliga Hälsingelandet.

Det är semester. Jag ska njuta, längta efter någon, träna och leva det goda livet nära naturen.

Den berömda räkmackan, som jag så ofta skämtar om att jag glider in på, nådde mina smaklökar på riktigt igår. Med utsikt över hela underbara Göteborg intog jag “The Räkmacka” och vid min sida satt “The Man”. Ljuvligt. Det är bättre att äta räkmackan än att konstant halka runt i majonäsen, vricka fötterna och stuka det ömtåliga lilla hjärtat.

Det är semester. Beslutet tog jag i morse prick 9:13 efter insikten om att motivation och inspiration har ersatts av en lust att ge sig ut på svindlande äventyr. Jag ska fylla sommaren med sport, vänner och vacker kärlek. Semester. Jag har inte haft någon riktig sådan sedan 2004.

Igår gjorde vi slag i saken. Jag och min ena sambo, Lisa, tog en promenad till Bergakungens biograf för att kolla in Sex and the city. Och ja, det var mycket  underhållande för stunden. Men nej, filmen satte inga som helst spår i mig. Dyra skor, märkesväskor, flådiga våningar och drinkar på mer fashionabla ställen biter inte. Jag föredrar en god och iskall öl eller ett glas rött på ett genuint hak. Jag köper allt på rea, tycker att de där märkesväskorna är anskrämligt fula och smaklösa och hänger lika gärna med killarna som med tjejerna. Identifikationen saknas. Punkt. Och det är heller inte en värld som jag på något sätt drömmer om.

Nej, jag sågar absolut inte filmen eftersom jag ändå tyckte att den var underhållande. Nej, i egenskap av krönikör och skribent identifierar jag mig inte det minsta med Carrie (även om jag hade en period då jag kåserade om kärlek i Tidningen O-Ringen). Jag är dock svag för överflödet av floskler, schabloner och stereotyper. Som biobesökare är det tryggt att i varje liten sekvens veta redan innan vad man får. Förutsägbart och tryggt - precis vad jag behövde just nu. Så visst fyllde filmen en funktion.

Underhållen, men oberörd - och det känns ganska skönt idag.

Nej, sånt här har jag absolut inte tid med. På måndag börjar en tre veckor lång semester

jag har ont i benen, men det gör inte så mycket. träningspasset i skatås igår var magnifikt. det sved i musklerna och jag mådde studvis ganska dåligt - fast på något konstigt sätt skapar just den känslan…VÄLBEHAG! jag lever i varje löpsteg och får näring av det pulserande hjärtat.

vi inledde med vad jag i smyg kallar för daigsverksamhet - indianhopp, skuttsteg, grodhopp och annat bus i lätt uppåtlut. vuxna människor i led och på bredden - sammanbitna och stånkande. för hur mycket det än liknar ett dagis så tar det på musklerna. hmm..man är ju inte direkt ett barn med naturlig rörlighet längre. dagisverksamheten kallas förövrigt löpteknikträning på vuxenspråk. sen löpte vi uppför slalombacken fyra gånger. det verkar kanske inte särskilt roligt och det var det inte heller. men summa summarum: i love it! varje gång backkrönet passeras - benen är som gelé, hjärtat hoppar som en studsboll och tinningarna bultar - är en seger. jag älskar att vinna! i detta fall över mig själv..

Nog om det.

Jag har mos i huvudet. Ska pyssla med lite research.

Sommaren 2005 sa en kär vän till mig “Mia, nu är det dags att du skriver en bok. Det händer så mycket tokigt och roligt med dig att du måste bjuda på det. Bara det du har suttit och berättat för mig här och nu skulle sälja guld! Jag skrattar så jag kissar på mig.”

Vi satt i min dåvarande hemstad, på en pub i centrala Gävle, käkade hamburgare och ventilerade. Och jag hade alldeles för mycket att berätta. Men vad jag sade till min vän är inget jag kan eller vill skriva här…

Tyvärr var jag redan då villig att hålla med min kompis. Boken hade förmodligen sålt guld och jag hade blivit rik som ett troll. Det var en dramatisk period i livet. Relationer som tog fart och lika många som avslutades - det var fester, glamour, tårar, skratt, livsglädje, passion, uppbrott och en gnutta idrottslig dramatik. På nåt sätt lyckades jag hålla liv i alla sidor av mig själv - samtidigt! Det var faktiskt nära att jag blev socialt utbränd. Allt ont har någonting gott med sig. Jag blev lugn som en filbunke, satsade på idrotten ett tag och hade inte så mycket att berätta. Men sen tog det fart igen. Livet är som en berg-och-dal-bana med schvung!

Men att skriva en bok helt utifrån sitt eget liv? Njae. Kanske skulle det skada mer än det hjälper. Däremot är jag beredd att plocka guldkornen, byta ut några namn här och där och spänna dramatikbågen. För dramatik kan jag utlova på förhand - det har liksom alltid varit min grej.

För närvarande är det dock varken dramatiskt eller ens nära en social utbrändhet - det är stabilt, men livsbejakande och glädjefullt. Kärlek, träning, stimulerande jobb och vänner i massor gör livet till en godispåse med bara de godaste bitarna kvar. Snart kan det vara läge att starta mitt nya och högst personliga bokprojekt, som faktiskt får gå under namnet drama queen.

Helgen blev inte alls som jag tänkt mig - den blev betydligt mycket bättre! Den började på ett ölhak i centrala Göteborg och slutade med räkfrossa, vin och trevligt sällskap i en sommarstuga vid havet. Mycket gemytligt och familjärt. Det finns så många smultronställen längs med Västkusten - så många att jag inte vet hur jag ska hinna upptäcka alla. Hällebäck är ett av dem. Underbart.

Idag arbetar jag hemifrån igen. Planen är att försöka få in ett träningspass mellan arbetspassen, hinna handla mat som jag mår bra och blir stark av samt att minska högen med ostruken tvätt och därmed fördubbla antalet representativa plagg i min enorma garderob. Arbetspassen består dels av korrektur/textförbättring och dels inläsning på ett helt nytt projekt. Lite småtrevligt faktiskt. Jag trivs med hela paketet.

Sprang 13 kilometer på cirka en timme igår, vilket inntebär att Midnattsloppet i Göteborg den 23 augusti inte kan bli annat än succé IK Bliss fortsätter att vara en grymt bra morot för min oslipade och undangömda storform. Imorgon kör vi teknik och intervaller i Skatås. Yeah.

Det börjar bli balanserat och MYCKET bra igen. Och snart blir det äntligen en tur till Hälsingland. Jag längtar så att det gör ont i hjärtat.

vissa människor är jag starkt beroende av eftersom de får mig att må så himla bra. de ger mig det goda livet genom att bara finnas till och vara i min närhet. jag trivs. därför kan saknaden bli extremt stor och bitter när jag inte får eller kan träffa dem. det skär i hela kroppen. ja, det här var bara en liten olycklig parentes, som jag inte tycker särskilt mycket om.

jag tycker däremot väldigt mycket om mitt nya uppdrag. på alldeles för få timmar ska jag textförbättra fyra artiklar om ett speciellt hörselimplantat. artiklarna publiceras i en folder som vänder sig direkt till slutanvändaren av implantatet. det här är en produkt som förändrar liv och ger livskvaliteten tillbaka till människor som förlorat sin hörsel. uppdraget är “reklamigt”, men känns ändå helt rätt och riktigt. det är kul att sambarbeta med Xtrovert Media, mina fina kollegor som jag tjattrar med varje dag på jobbet.

från flaskpost till hörselimplantat alltså. det är minst sagt tvära kast för text & inspiration, som ser fram emot höstens utmaningar. och jag tror att det jag vet idag, bara är en liiiiten försmak av allt som kommer att hända. jag fick alldeles nyss ett samtal från en av mina uppdragsgivare. jag ska skriva om personal och rekrytering - något som intresserar mig och passar mig som handen i handsken. det här samarbetet är något som kan komma att växa och bli riktigt bra.

helg alldeles strax. jag och ena sambon påbörjade den redan igår genom att leva lite lättsamt nere på Järntorget. tack och lov var det en sådan där kväll som gav en massa energi.