Men Mia!

JAG HAR SPRUNGIT STOCKHOLM MARATHON! Läs HÄR

Igår var jag ett pms-monster med ilande magsmärtor och en hackad blogg. Jag valde att spendera dagen hemma på kammaren där det är okej att tycka synd om sig själv hur mycket som helst. Idag har jag bara en hackad blogg, så livet känns tämligen enkelt. Hellströmskan har tagit sig till kontoret. Vid halv elva kommer Elin. Talangen säger att i värsta fall kan det vara så att alla mina fina och gamla inlägg försvinner, men värre än så blir det nog inte. Jag får se det positivt helt enkelt och köra en nylansering - igen Det var ju himla roligt sist!

Igår fick jag förresten min första pms-present någonsin. Eftersom det var så oerhört synd om Mia kom Ola hem med ett paket. Söta flaskor med elefanter och flodhästar på, innehållande shampo, balsamspray och duschcreme från Apotekets Alpoliva-serie. Hellströmskan blev jätteglad och slog en dubbelvolt.

Gårdagens bästa chattögonblick:

M: Jag vill va kille med snopp och ingen livmoder!
O: Men vännen, jag vet inte vad jag ska göra.
M: Inget. Jag var bara tvungen att skrika av mig lite…
O: Gå inte och byt kön bara för att du är på dåligt humör. LOVA!
M: hihi. Tänk om jag har en balle när du kommer hem.. Pass att va störst!
O: Okej, sluta nu. Inte roligt..
M: Låt mig få ha lite kul just nu tack!

“Lugna ner dig, vi fixart Ringer till er imorgon när jag är klar i skolan så kan jag komma förbi om ni har tid.. har bara en lektion..”

Mejlet ovan är från Elin, min allra bästa Elin som är 18 år och en oerhörd talang. Hon förklarar och fixar allt det där tekniska med min blogg som jag inte hajjar. Det är synd om Elin just nu. Hon har fått en 29-årig kvinna på gränsen till sammanbrott på halsen. Stackars Elin…

Det är klart jag har tid för dig Elin. Det kommer jag alltid att ha från och med nu. Om du inte passar dig så gör jag anspråk på att få bli din bästa kompis också.

Min vrålåksblogg Men Mia! har blivit hackad. I mejlet jag fick från supporten stod det någonting sånt här: #¤#¤%%¤%))¤)#”#

Men jag kunde i alla fall utläsa att jag blivit hackad och att det finns hopp. Mitt hopp heter Elin Rein. Hon är skitbra på det där språket som jag kallar för språket från helvetet (=kod). Jag känner mig sårbar och ledsen - som en finhackad sallad med bitter eftersmak upplagd på fat på buffébordet. Iakttagen och utlämnad till glupska och elaka käftar.

Den där ip-adressen i Belgien som slängt in sin skitkod i min fina och underbara Men Mia-kod visste precis vad han/hon gjorde. Jag fattar ingenting. Det innebär att den jävla idioten har ett övertag.

Snyft. Liiiiip.

Igår gästbloggade jag hos Brunetthella. Den fina tjejen snappade upp min desperation på Facebook och lät mig skriva i hennes alldeles egna blogg. Jag är så tacksam. I skrivandets stund vet jag inte var den här krönikan kommer att publiceras. Min nya vrålåksblogg Men Mia! tackade för sig för ungefär åttatimmarochsjuminuter sen. Helt plötsligt var det bara vitt.  

”Vi växte liksom ihop jag och min blogg – som Humle och Dumle fast mycket snyggare.” Precis så skrev jag hos Brunetthella igår. Vidare kan man även läsa följande rader:

”Vi drack morgonkaffe varje dag och ibland följde den till och med mig ut och löptränade, trots att det inte alls är bloggens grej egentligen. Bloggen är mer en flanera-på-stan-och-dricka-latte-typ, som på sin höjd springer till spårvagnen.”

”Med jämna mellanrum dunkar jag pannan mot refresh-knappen och hoppas att bloggen ska ha återvänt, men den fortsätter att fattas mig och mitt liv.”

Ni kanske förstår var jag vill komma? Bloggandet har övertagit mitt liv och min själ. Jag kan inte leva utan min nya vårlåksblogg. Bloggandets gapande käftar har slagit igen lika starkt som ett nikotinberoende. Jag vill bara ha mer och allra godast är det efter maten.

Det här är dock ett positivt beroende, som kanske tar en timme i anspråk om dagen, men ger tusenfalt tillbaka. Det har ramlat in nya kunder och intressenter. Jag har fått nya vänner i cyber space. Mina befintliga vänner är där och snokar för att kolla vad jag pysslar med.

Jag har blivit het och jag har vant mig vid hettan. Det blir hiskeligt kallt när den försvinner.

Vänligen
Mia Hellström
som härmed skriver en gästkrönika i sin gamla blogg

Bloggar numera här i mitt nya slott. Om frilansbus…

Jag är något skakad och nervös idag. Imorgon kommer ni som följer min blogg och läser mina krönikor att få vara med om en förändring. Den är måhända av liten vikt för mänskligheten, men oerhört skön och frigörande - som en pånyttfödelse både för mig och för mitt företagande.

Mia visar färg, byter skepnad, skiftar fokus och slår lite lätt bakut. Säga vad man vill om bloggvärlden, men mig har den gett ovärderlig kraft och energi. Det som händer imorgon är till stor del min driftig-blogg och alla fina läsares förtjänst. Tack.

Morgondagens förändring är ett sätt att ta tillvara på en talang - min talang. Jag har en stor vilja att ägna mig åt och leverera det jag är allra bäst på. Om samhället är tillåtande nog att låta mig och alla andra förmågor att göra det, så säkrar vi välfärden.

Det här är inget politiskt floskeltal, utan ett högst personligt ställningstagande. Det är dags att ta plats och göra skillnad och jag tänker göra det på mitt sätt. De där nedrans pekpinnarna om hur man ska vara och bete sig har ingen effekt på mig längre.

Välkommen tillbaka imorgon. Det är här i bloggen det händer allra först.

Mia i Smycket för driftiga från jammla

Skrivbordsbild created by Ola. Jag vet. Vi är totalt outhärdliga. Hihi.

Idag kläckte jag den goda idén att vi ska införa en dumstrut på jobbet. När någon säger nåt oroväckande dumt, sexistiskt, kränkande eller annat opassande så åker den på.

Ja och nu sitter jag här med en ful jävla strut på huvudet.

Foto överflödigt. Idag. Hehe..

Ett helt (o)vanligt träningspass

Efter 10 minuter:
Mia: Oh mitt hjärta slår helt oregelbundet. Kan vi stanna och stretcha lite?
Ola: Okej.
Mia: Känn här!
Ola: Du har ju knappt någon puls överhuvudtaget.
Mia: Nej, men det slår oregelbundet. Känn!
Ola: Ja kanske.
Mia: Men du kan ju inte stå med handen så där. Det ser ut som om du tar mig på brösten.

Efter 30 minuter:
Mia: 100 spänn på att jag kommer att spy inatt. Jag kommer att få vinterkräksjukan igen!
Ola: Mmm
Mia: Det känns inte alls bra det här. Jag håller definitivt på att bli sjuk!
Ola: Mmm

Efter 40 minuter:
Mia faller dramatiskt ner i sittande position på den kalla asfalten.
Ola: Men du kan ju inte sitta där. Du blir ju kall.
Mia: Hjärtat hoppar ur bröstet på mig. Det slår helt galet. Inte så fort, men oregelbundet som sagt.
Ola: Håller du på att få en hjärtinfarkt nu också?
Mia: Näe. Det tror jag inte. Men det är inte helt omöjligt med tanke på all stress den senaste tiden. Jag har kanske lite ont i armen. Det sticker.
Ola: Jaja. Kan vi jogga hem nu?
Mia: Morr. (Jag håller på att dö här!)

Jag fattar inte vad det är som händer ibland. På 45 minuter lyckades jag både få hjärtproblem och vinterkräksjukan. När jag är mitt i det där tar jag mig själv på fullaste allvar och tror verkligen på mitt eget gnäll. Mia Hellström förvandlas till den ynkligaste människan, som det är absolut mest synd om i hela världen.

Nån som kan förklara detta gnäll-syndrom? Och kan någon berätta för mig var jag har lagt min wonder-woman-gen? Jag saknar henne…

Ola och Mia. Mia är glad.